Presenten
Bilderna från Transsylvanien såg
så lockande ut: dimhöljda berg, borgar, medeltida städer och trädstammar med
rivmärken från björnklor.
Jag gjorde research för min bok,
"Cirkus Caramba och
vampyr-mysteriet", och självklart var det inte bara cirkusen som
skulle åka till Transsylvanien. Nu visste jag vad familjen skulle få i
julklapp.
Julafton
Presenten var inslagen och ett
julrim var skrivet. Ett rim som ingen kommer ihåg idag, inte ens jag själv, men
det gick kanske så här:
"Påsken
kommer sent i år,
ingen
slalom då vi får.
Vi
drar till landet med varg och medeltida städer.
Bär
de här under era kläder."
8-åringen rev upp paketet.
”Tjoho! Transsylvanien!” ropade hon med
uppsträckta armar.
Min man såg ut som en stillbild,
pausad mitt i ett stelt leende.
”Du vet väl att det inte finns vampyrer på
riktigt?” frågade jag.
”Men kriminella ryssar”, svarade han.
Fram till vår resedag hade hans negativa lista blivit längre:
- björn och varg (det största
beståndet i Europa)
- närheten till Krim (?!)
- vildhundar som drar runt i
städerna på nätterna.
Så kom påsklovet och jag reste
med en entusiastisk dotter och en skeptisk man till Transsylvanien. Redan på
flygplatsen konstaterade dottern att alla pratade precis som Dracula i
"Hotell Transylvanien". Vi åkte taxi in mot staden Târgu Muers.
På den slitna busstationen
hängde män i för stora skinnjackor med axelvaddar, till det hade de valt
träningsbrallor med revärer. (Det vill säga en likadan outfit som
öststatsmaffian brukar bära i svenska kriminalfilmer).
”Det här är preciiis som jag tänkte mig
Transsylvanien”, påpekade mannen.
Det var inte alls som jag hade
tänkt mig Transsylvanien. Var var borgarna? De höga bergen? De vackra
utsmyckade husen?
Jag hoppades innerligt att Sighisoara
skulle leverera.
