Arbetsmoralen är hög

Jag har inte tid att blogga, tyvärr. Det är mycket nu. Vääääldigt mycket.

En dag fylld av socker

(jag gästbloggar denna vecka på Rabén & Sjögren)

Jag jobbade på dagis idag. 60 poäng i pedagogik är värt noll när du har sockermålning med 13 barn. Jag hade brett på sockerlösningen över deras papper när en ropade:
"Åh, det smakar bulla!"
Sedan slickade alla utom en på sina målningar.

På rasten hämtade jag min nyinköpta sockervaddsmaskin. Jag ska bjuda på sockervadd på Cirkus Carambas releasefest. Efter middagen testade vi maskinen. En matsked socker virvlade upp som en tornado och blev till bomullsliknande trådar, vi snurrade upp dem på pinnar och sugrör. Dotterns kompis tyckte att de blev godare än dem på tivolit och hon slukade i sig alla mina sneda, klumpiga, kletiga, skruvade sockervaddsförsök. Jag har hört att det är en myt att barn blir uppskruvade av socker. Eller förresten, jag har också hört att undersökningen är köpt av sockerindustrin. Hm.
Jag får be om en rapport av hennes föräldrar, hoppas alla sovit gott.

När jag tog av mig dagens andra par sockerklibbiga strumpor kom jag på att jag inte hade skurat golvet i dagisateljén.
Tänk om det blivit en myrinvasion där, då får jag väl starta en myrcirkus!
Hepp!

Små och stora clowner

(jag gästbloggar denna vecka på Rabén & Sjögren)

Backeboskolan har en cirkusföreställning. Föräldrar och syskon kurar i branten på picknickfiltar. Min dotter spelar en av clownerna. Ännu verkar ingen av barnen tycka att clowner är läskiga, de står fortfarande för något roligt. Alla dessa färgglada barnclowner är så söta och charmiga när de klantar sig på scenen. Men det är något läskigt med vuxna män som klär ut sig till clowner.

Tre gånger i mitt liv har jag varit med om den där stora skuggan som tornat upp sig bakom min rygg:

Första gången var när jag dök i Thailand.
Jag vände mig om  - där simmade en 7 meter lång prickig valhaj. Stor som en båt men med ett lekfullt leende. Jag simmade upp till ytan och ropade till alla att ta fram sina kameror.

Andra gången var jag i Haparandas sporthall och drack ur en dryckesfontän.
Jag vände mig om  - där stod brottaren Karelin med sin grymma pjäxpanna. Men ja, han såg också rätt snäll ut.

Tredje gången var i Bangkok.
Jag vände mig om  - där stod Ronald Mc Donald och gjorde Sawadee-hälsning.

Det minnet får mig fortfarande att rysa .

Husdjur och annat löst folk

(jag gästbloggar denna vecka på Rabén & Sjögren)

I morse såg vi hur vår katt tittade på oss med stora ögon från gästhusets fönster. Det var jag som hade råkat låsa in honom i går eftermiddag. De andra i familjen var inte så glada på mig just då.

Men som min kompis Johanna sa:
 "Levde den?"
 "Ja, så klart!"
 "Men då så!"

Idag sitter jag och skissar på en ful och sliten katt, det är till någon annans text. Jag tycker om att rita djur och jag tycker att varje hem behöver ett husdjur. Men sedan vi lämnade innerstaden för 4 år sedan och kom till Kummelnäs har vi fått en del märkliga husdjur. 
I julas bodde det fåglar i julgranen. Förra sommaren hade vi en groda på toaletten. Men den som engagerat oss mest var paddan som bodde i källaren. Min man bar ut den till en lövhög långt ifrån huset. På våren satt jag ensam hemma då jag hör en stor krasch kombinerat med en speldosemelodi.
Det var som taget ur en skräckfilm och precis som "de-inte-allt-för-smarta-för-de-kommer-snart-bli-mördade"-personerna i skräckfilmer gick jag för att kolla var ljudet kom ifrån. På darriga ben tog jag mig ner till badrummet och såg att det var serviceluckan som hade ramlat på en barnleksak. Kakelkross låg spritt över golvet. Jag kikade in i hålet i väggen och såg bara mörker och jord. Jag sprang upp och ringde min man. Jag undrade vem som kunde ha tagit sig in. Han sa lugnande att det inte kunde vara en man i alla fall, hålet var för litet. Jag hade precis sett den läskiga TV-serien "Mannen under trappan" och jag trodde att det kanske var han. Någon månad senare ser vi inkräktaren - paddan var tillbaka!

Barnen satte en grön PET-kork på hans huvud vilket fick honom att se ut som en sur fransk gendarm. När vi kom ner några timmar senare satt han fortfarande och blängde på oss under sin gröna PET-hatt.

Jag terapiskrev en dikt om paddan:

INKRÄKTARE
Dimma över gräsmattan
Paddan bor inte under trappan
inte mannen heller
Bara stenar och jord som kväker
och hotar

Drivkrafter

(jag gästbloggar denna vecka på Rabén & Sjögren)

I morgon ska jag till min gamla skola, Skrivarakademin och prata om hur det gick till när jag debuterade som barnboksförfattare.
Jag brukar säga att det var passion och hårt arbete som låg bakom den färdiga boken. Men egentligen stämmer inte det, det som fick mig att satsa tid och pengar på att slutföra mitt manus var HÄMND.

För att gå bakåt några år i tiden:
Jag åkte pulka i Kronobergsparken med min dotter och vi var rosenkindade och varma i våra lekkläder. Då kom en kille fram till mig som jag inte hade sett på 10 år. Han var stadsklädd och berättade att han numera levde singelliv i London.
Vi småpratade en stund och då sa han:
"Hur gick det med boken som du höll på att skriva?"
"Jodå, den är inte klar men den är fortfarande på gång", svarade jag.
"Så man kan säga att det inte har hänt dig något på 10 år", sa han.

Aj. Det gjorde fysiskt ont som en smäll i solar plexus.

Jag skrattade till men allt jag kunde tänka var: "Nu ska du få se din jävel!"
Med stora kliv drog jag pulkan hemåt, googlade på skrivarutbildningar, hittade Skrivarakademin och anmälde mig direkt.

Fortfarande när jag tänker på honom blir jag arg, men han fick mig att sluta drömma och verkligen bestämma mig för att slutföra mitt manus. På Skrivarakademin hann jag avsluta fler manus som legat i lådor eller i mappar på mina macar. Jag har också kommit på nya ideer och skrivit färdigt dem. Så om jag möter honom igen ska jag visa min debutbok och säga:

"Tack vare dig blev jag klar med den här boken och debuterade på Rabén & Sjögren. Så vad har hänt dig de senaste 10 åren?"

Mitt vilda cirkusliv

(jag gästbloggar denna vecka på Rabén & Sjögren)

Sitter vid köksbordet och skissar på illustrationerna till min nästa bok: Cirkus Caramba i Transylvanien men jag fastnar ofta vid laptopen med att googla om Transylvanien. Det är så vackert där, eller, jag har inte varit där men bilderna jag hittar på nätet visar dimhöljda berg, medeltida städer med borgar och massor av vilda djur.

Jag glider in till min familj som slösitter i soffan.
"Hörni, vi måste åka till Transylvanien", säger jag.
"Transylvanien? "
Blickarna har släppt I-paden och I-phonen.
"Visste ni att de har Europas största antal björnar, vargar och lodjur." Jag ler mitt bredaste införsäljande leende.

Inga applåder eller glädjetjut hörs från soffan.

"Men hör på det här. Man kan klättra där. Det är en som berättar här hur han såg klösmärken på trädstammarna efter björnklor. Han kände hela tiden björnarnas närvaro när han klättrade i bergen."
"Klättra i berg? Sist vi klättrade i berg glömde du ju att säkra dig flera gånger. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv."
Jag känner att jag inte lyckats sälja in Transylvanien ordentligt utan får ta i med andra argument.

"Nämen okej, vi behöver inte klättra, de har jättehäftiga borgar med gamla tortyrkammare från 1200-talet."

Min man kliar sig fundersamt i skägget.
"Kan inte cirkusen åka till Karibien i stället?"